av Kjell Peterzén
Kongo Bukawu
Middagssolen gassade över fältet. Vi hade en Curtis sysslolös, men Italienska flygvapnet hade väl som vanligt alla fem C 119 (flygande godsfinkor) stående obrukbara. APA (Avianca Panama Airways) hade väl som vanligt någon Curtiss obrukbar. I Brazzaville stod en som skrot och den kom väl aldrig i luften igen.
Själv var jag i vårt förråd i Airforce-hangaren och förökte få liv i utbytta reservdelar – radioapparater, omformare o. dyl. Då kom Erkki Mandelin farande i mek-bussen:
“Skall Du hänga med på en flygning till Bukawu? Det tar bara några timmar, rena tomflygningen, vi skall bara hämta en person. Det är en minister som skall till Leopoldville för att deltaga i en omröstning för att säkra önskad majoritet.”
Det passade ju bra, för då kunde jag testa en del grejor under flygning. Denna utfördes av två amerikanska piloter som var inhyrda eftersom våra egna inte räckte till För alla uppdrag vi hade här och hemma i Sverige. Det var en mycket behaglig flygning, lagom svalt,och en perfekt utsikt över savannen med många flockar av vilda djur.
Vi kom fram till en livlös flygplats. Gjorde den vanliga svängen för att se om annan trafik var i rörelse men allt verkade stilla och livlöst. Efter en mjuk landning, parkerade vi framför en stationsbyggnad, stor som en svensk sommarstuga. Kapten gick in för att hämta Ministern och styrman gick för att briefa inför hemresan för hemresan.
Utanför stationsbyggnaden var en tung kulspruta för luftvärnsändamål monterad på en trefot. Framför stod en tvåmotorig Cessna parkerad, men annars var flygplatsen öde och livlös. Erkki och jag stannade kvar ombord, men efter en stund kom två beväpnade soldater och motade in oss i stationsbyggnaden. I ”transithallen” stod en gammal bardisk och bakom den låg en smutsig madrass.Vi fick order att sätta oss på den. “Aldrig,” sa jag, ”aldrig på den lopplådan”.
Vakterna viftade lite vårdslöst med kulsprutepistolerna, så jag tryckte undan den närmaste och sade att det där är farliga leksaker. Från expeditionen hördes radiotrafiken från vår andra kärra som var på väg till Leo. Det var frestande att kasta sig på mikrofonen…
Efter en stund kom en storväxt belgare ut tillsammans med en liten gråhårig gubbe. Han skällde ut soldaterna på deras eget språk och sedan presenterade han sig på franska som kejsare av Kasei och frågade om vi hade blivit utsatta för våld. Vi sa nej för vi önskade givetvis att komma iväg så fort som möjligt. Kapten var ganska nervös eftersom han hade en pistol som var förbjuden för all FN personal. Ministern då? Jo han hade åkt reguljärt tidigare på dagen och var redan i Leopoldville. Därför var vi misstänkta… Cirka tre veckor senare fick vi höra att en italiensk besättning blivit tagna och mördade i samhället Kindu. Alla nio hade blivit skjutna som spioner.
Slutet på C 46
Då uppdraget för UN i Congo tog slut blev det samtidigt slutet för epoken Curtiss C 46 hos Transair. Några modiga försökte starta upp i Malmö, men det bar sig inte. I Congo gick det lite bättre, men där kraschade dock ett par kärror. Tre flygplan flögs till Las Palmas och långtidsparkerades där. Orsaken var att man kallt räknade med att få sålt kärrorna till Syd-Amerika, vilket också visade sig vara en bra gissning.
Rätt vad det var dök en brasilianare upp som fick tårar i ögonen när han såg i vilket skick kärrorna var. Dom var dock för moderna för hans piloter så han krävde att dom skulle byggas om ”baklänges”. En del radio skulle bytas till äldre, en del av instrumenten skulle bort helt. Naturligtvis skulle avisningsanläggningen bort. Jag tror dessa satt med tusen skruvar. Jag fick på min lott att ansvara för ombyggnaderna. Fick göra fem satser el-scheman in blanco och fylla i kabelnumren på plats. Stockholm fick bidraga med gamla kunniga Curtiss-mekaniker.
Då jag var klar med Malmökärrorna bar det iväg till Las Palmas. Meckarna hade lyckats få lägenheter i samma hus. Då vi delade bil för transporterna till flygplatsen var det även lämpligt att vi bodde på samma ställe, så jag talade med värden och lyckades också få en lägenhet i huset. TSA begärde att jag tog hand om räkningarna för utgifter i samband med Curtissarna. För att förenkla det hela föreslog jag för hyresvärden att jag betalade samma summa för alla lägenheterna. Den högsta summan förståss och det gick han gärna med på. Det visade sig senare vara en god kontakt. Värden var Tullchef för Canarias.
Då det stod klart att jobbet drog ut på tiden bad jag att få ner familjen. Det kom flera flygplan varje dag men inte var familjen med, men nästa Curtiss var på gång, så jag sa att har vi transporterat tusentals passagerare med Curtiss kan vi väl ta två till. När kärran kom hade den 35 passagerare.
Flygplanet under arbete parkerades på plattan vid Iberiahangaren där vi hade tillgång till el, luft och vatten. Hangaren innehöll en komplett plåtverkstad som inte användes. Bakom hangaren låg en massa delar från en kvaddad DC 8. Mycket lämpligt då jag skulle bygga om radiostativet till de äldre enheterna. Apropå vatten så frågade jag stationsingenjören om vi kunde tvätta kärran på plats? Jo, det gick bra. När jag träffade honom senare på dagen var han arg som ett bi. Jag hade använt mycket vatten, men då fick han väl debitera TSA. Det var inte pengar det handlade om, det var istället en månadsranson av vatten.
Dom flesta flygningarna var störningsfria men på näst sista flygningen blev det dock problem på vägen till Dakar. Kortvågsradion slocknade och flyga över Syd-Atlanten utan kortvågsradio var helt omöjligt. Jag fick ta radion från den sista kärran och greja en biljett med Air France till Dakar. Här var dom intresserade av visum, men jag berättade att jag inte tänkte invandra utan bara önskade gå ut till kärran på plattan. Bytte radion och provsände. Sedan var det bara att njuta av tropiknatten på plattan och fick navigatören att visa mig södra Korset. På morgonen kom Air France Boeing söderifrån på väg till Las Palmas och då följde jag med tillbaka.
En dag kom TSA:s platschef ner till flygplanet och sade, ”Jag skall hem på semester för att om två veckor ta över stationen i Rimini inför sommaren, och Anders Eriksson och Oluf Johansson enades om att Du skall ta över här.” Han gav mig nycklarna till kontoret och fortsatte: “Där finns en kassa som Du kan betala ev. räkningar med. Det är inte så många, och vad gäller passagerarlistorna så får Du hämta dem på resebyråkontoren.” Gudskelov hade Molker och jag haft trafiken om onsdagarna i Venedig.
Husvärden frågade om muskeltränarna i Sverige var tillverkade med spiralfjädrar för i Spanien var dom tillverkade av gummi och var värdelösa. Hans son var tävlingssimmare och behövde detta träningsredskap. Det passade perfekt för den ena tjänsten är den andra värd. Vid provflygningen över havet av den sista maskinen small nämligen en motor och vi fick hosta oss tillbaka. Genom att se på avgaslågorna fann vi ut vilken cylinder som bråkade. Vi bytte ut den med en vi hade som reserv i lastrummet, men nu behövde vi en ny reserv hit istället. Bad Malmö åka över till CPH och skicka en ny cylinder med en Iberia DC 8 som landade tidigt om morgonen i LPA.
Normalt brukade det taga omkring 10 dagar att få en sändning genom tullen. En muskeltränare kan man få på ”prov” på obegränsad tid om man kunde få den snabbt genom tullen. Nästa morgon när jag kom ut till frakten stod han redan där med alla papper stämplade och klara. Wilhelmsson ordnade muskeltränaren och den kostade bara TSA 57 kronor.
Då återstod bara att ordna hemresebiljetter till mina två medarbetare, och ställa upp bilen i frihamnen för att slippa skatten. Bensinräkningen skulle betalas, hjälpa fritvåorna att komma hem med andra bolag. Hur jag själv kom hem??? Ingen aning, men det var väl på gång på något udda uppdrag. Kunden då??? Det var Brailianska flygbolaget PARAENSE, med hemort Manaus mitt i Gröna Helvetet Amazonas som slukade hela flygplan.